sternocleidomastoideus.blogg.se

Idag är det sjukt varmt här och solen har faktiskt letat sig igenom smogen här, så för tillfället håller jag på att smälta bort. Därför är det manikyrdags för min del. Tjongeling! 

Småprat om björkar som slår ut, isar som smälter och bästa myggskydden på marknaden. Finska, finska och finska. Bondska. Raggarbilar och mopeder. Doften av nyregnad skog. Ljus. Fågelkvitter. Tystnad. 

 

 

Idag har vi haft ett "döden-seminarium" i skolan, och jag har verkligen börjat fundera och till och med ifrågasätta min egen relation och inställning till döden. I förra veckan hade vi obduktion, och det känns som att majoriteten av de man pratar med verkligen reflekterar över och känner efter i den situationen. Därför blir jag nästan lite arg på mig själv, för så fort jag ser ett lik stänger jag av totalt. Jag känner absolut ingenting; ingenting förutom ett brinnande intresse av att suga i mig ännu mer anatomiska och medicinska kunskaper. 

 

För mig är ett lik inte så mycket annat än ett lik. Jag kan känna en otroligt stor empati för sjuka och levande människor, men så fort döden inträder så är det faktiskt enbart en kropp i mina ögon. Det kanske låter cyniskt och kallt, men det är så jag känner. Jag vill lägga mina känslor på det levande, inte på det döda. Självklart ska döden och döda behandlas med all värdighet och respekt, och jag kan fortfarande känna stor empati för de anhöriga, men just för liket jag har framför mig kan jag bara inte tillåta mig själv att känna något alls.

 

Den enda gången jag har blivit totalt överväldigad var första gången jag var med på en obduktion. Det var när jag pluggade till syrra, och utan någon som helst mental eller praktisk förberedelse helt plötsligt slängdes in i en obduktionssal. En så surrealistisk känsla har jag nog aldrig upplevt i hela mitt liv, varken förr eller senare. Hela min värld bara snurrade. Fast efter det har min hjärna liksom adapterat och trubbats av. 

 

Att jag har den inställlningen till döden kan ibland störa mig, men döden är ju inget enhetligt begrepp. Jag är övertygad om att jag skulle reagera väldigt starkt om jag skulle delta vid obduktion av ett barn, och att jag inte alls resonera på samma sätt om en nära anhörig till mig gick bort. Hur kan man då prata om döden som ett begrepp när den kommer i så många former? Kan man verkligen ha en inställning till döden?

 

Fast att döden är så svår att greppa kanske också är det som gör den så fascinerande i mina ögon. Rent biologiskt är den lätt att förstå. Svårare är det med resten. Jag har alltid haft en dragning till det makabra och har många gånger luftat mina drömmar om att bli rättsläkare, utan att riktigt kunna förklara varför. Nu tror jag att jag äntligen börjar förstå.    

 

 

 

Nu är jag tillbaka efter ett väldigt långt uppehåll, en helt fantastiskt händelserik sommar och en rivstart av termin 4. Nu är det patologi som gäller fram till januari. Just nu håller jag på och tolkar EGKn och EKOn av glatta livet, och gud vad det är kul! EKG-tolkning är något man bör göra systematiskt och metodiskt, vilket verkligen passar mig. När jag sitter med en trave EKGn framför mig känner jag mig som ett barn framför en pysselbok. Det här låter ju verkligen helt absurt, men jag kan komma på mig själv ibland med att känna ett helt hysteriskt lyckorus över ett hyfsat okej tolkat EKG eller när jag faktiskt ser att det är vänster kammare på en EKO-bild. Det är som att lära sig ett helt nytt språk! Jag är fortfarande precis lika tacksam över att jag får plugga det jag gör, och slutar verkligen aldrig att fascineras.

 

Nu ska jag ta och återvända till mina älskade EKGn men först måste jag bara slänga in en rad om hur otroligt "yrkesskadad" jag är; skulle googla på drinken P2 men kunde inte för mitt liv komma på vilken siffra det skulle vara efter P:et. Försökte med både P53 och P21 i olika kombinationer innan jag insåg att det är cellcykelproteiner. Vilken fail. 

 

 

Svenska dagbladet skrev för ett par dagar sedan om meningokocker och det vaccin som nu finns tillgängligt; http://www.svd.se/nyheter/inrikes/socialstyrelsen-nej-till-vaccin_8337660.svd (dock inte samma artikel som i tidningen). Fan vad jag blir arg på såna här kvasi-vetenskapliga artiklar, som utelämnar vissa fakta och bara presenterar fakta som kan dra med sig allmänheten. I artikeln verkade det som att meningokocker är den absolut enda bakterien som kan orsaka meningit, medan jag snarare fick intrycket av att nästan alla bakterier kan orsaka meningit under rätt förhållanden när vi läste Attack och Försvar (precis som att man altid kan dra till med illamående som biverkan på nästan varenda läkemedel, kan man alltid dra till med meningit som ett tänkbart symptom på en viss bakterieinfektion. Typ. Okej inte riktigt, men det är ju inte helt ovanligt). Att vaccinera mot meningokocker ger med andra ord såklart inget skydd mot meningit, vilket man kan få intryck av efter att ha läst artikeln. Jag måste säga att jag inte tycker att det är försvarbart att ett vaccin mot en bakterie som drabbar en så liten andel av befolkningen ska ingå i allmänna vaccinationsprogrammet. 

 

I artikeln i tidningen hade de också en idiotisk liten faktaruta, där det stod att virus nästan aldrig orsakar någon farlig meningit. Undermeningen blir att virus är med andra ord helt ofarliga. Kom och säg det till den som har drabbats av Herpes-encefalit. Alltså man kan ju såklart inte kräva att en vanlig dagstidning ska producera vetenskapliga artiklar, men jag tycker det är fel eftersom det kan invagga folk i en falsk säkerhet och slutsatsen: "Vaccinerar jag mig mot den där bakterien på m så är det lugnt". 

 

När jag ändå är inne i mitt nyhetssvep, måste jag få ur mig min kritik gentemot EU. Vad in i helvete håller på att hända? De förbjuder mentolsmak på cigaretter, men kan inte gå in och besluta om en abortlag som ger alla kvinnor rätt att bestämma över sin egen kropp. Irlands nya "liberala" abortlag är ju ett skämt (http://www.svd.se/nyheter/utrikes/irlands-abortlag-liberaliseras_8340816.svd). Lever vi fortfarande på medeltiden? EUs prioriteringar säger ju en hel del, tycker jag. Håller på och petar i små detaljfrågor, men när det gäller mänskliga rättigheter ser de mellan fingrarna. Jag kan inte låta bli att tänka på Orwells "1984"; på den totalitära staten som Winston Smith lever i, där valfriheten är lika med noll. Var hans profetia rätt? Är det samma samhälle vi också är på väg mot, sakta men säkert?  

 

 

 

1. Grannens ferrari som brummar förbi.

2. Jobbiga ungar som skriker.

3. Byggarbetare.

 

 

1. Grannens traktor som brummar förbi.

2. Jobbiga flugor som surrar i mitt ansikte.

3. Tuppar.

 

Ah, måste ju helt enkelt älska den här ön!

 

 

Vilken härlig helg jag har haft. Stockholm gör sig nästan bäst från vattnet. Jag borde spendera mer tid på det. Hur som helst, nu tar jag semester på riktigt och sticker från denna värmeböljande stad ett tag. Väldigt skönt. Hur mycket jag än tycker om den här staden, så tycker jag inte om att vara här för långa perioder åt gången. Inte alls, faktiskt. 

Första gången som jag någonsin satte min fot på en psykiatrisk avdelning var när jag som sjuksköterskestudent gjorde praktik på en rättspsykiatrisk avdelning. När jag kom hem efter min första dag så kunde jag inte sluta gråta. Kalla mig blödig eller human, jag vet inte vilket som stämmer in bäst. Jag hade aldrig tidigare blivit så berörd av några för mig fram till dess helt okända människors livsöden, som i mina naiva ögon då bara visade hur vårdslöst livet kan behandla vissa människor och hur vårdslöst de kan behandla sig själva. Därför  fortsatte jag att gråta. Jag tänker fortfarande på mina patienter där ibland, och önskar innerligt av hela mitt hjärta att de är pä väg åt rätt håll. Precis därför valde jag att börja jobba inom psykiatrin!

 

Inatt jobbade jag på en för mig helt ny avdelning. Jättetrevligt, men när sjuksköterskan skulle dra igenom alla patienter lite snabbt för mig kände jag nästan att jag ville stanna tiden och skrika åt honom att sluta. Hur mycket misär och elände kan man orka ta in på fem minuter? Många patienter har man sett komma och gå; otaliga är gångerna jag har häpnat över nya tokigheter, fått förolämpningar slängda i ansiktet, blivit föremål för en enorm tacksamhet, känt smockan hänga i luften, kliat mig i huvudet och funderat över vad tusan jag håller på med. Ändå har jag inte känt minsta tillstymmelse till avtrubbning, och tvivlar på att jag någonsin kommer att göra det. Det finns många som säger att man blir avtrubbad av att jobba inom psykiatrin, men det är helt fel. Avtrubbad blir den som tillåter sig själv att bli det. Jag tillåter mig själv att lida med mina patienter och ibland till och med gråta en skvätt, utan för den sakens skull gå omkring och må dåligt och konstant fundera över mina patienters livsöden. Det tycker jag är en bra balans. 

 

Det här tror jag kan vara en av anledningarna till att psykiatrin har så dåligt rykte, i kombination med den hopplöshetskänsla som uppstår efter att otaliga vårdtimmar har lagts på en patient utan någon tydlig förbättring. Den där hopplöshetskänslan är det som plågar mig mest, och också anledningen till att jag har svårt att tänka mig en framtid inom psykiatrin. Fast det som jag tycker känns allra mest hopplöst är den hopplösa attityd som råder bland en stor andel av personalen (gäller absolut inte alla). Inom psykiatrin råder en tendens att kategorisera alla patienter utefter deras sjukdomar; "de hopplösa borderline-brudarna, anorektikerna, schizarna, kronikerna, missbrukarna" och så vidare. Självklart har grupper med samma diagnos liknande symptom, men genom att fösa in alla patienter med samma sjukdom i den där heterogena fållan så fråntas de också sin individualitet. Helt plötsligt blir varje diagnos något som ska bemötas med en viss attityd och på ett speciellt sätt, istället för att utgå från individens behov och förutsättningar. Det här tycker jag är en otroligt sorglig utveckling. 

 

Ofta funderar jag på om jag själv har fallit i den där fällan. Jag är livrädd för att hamna där. Ofta funderar jag på om det jag gör verkligen gynnar patienten. De anorektiska patienterna har alltid berört mig så starkt, varför kan jag inte riktigt förklara. Om man till exempel har en anorektisk patient (syftar såklart inte på någon specifik patient), som oundvikligen kommer att dö inom en snar framtid, vad är det då för mening med att komma med förmaningar och frånta patienten dess sista värdighet? "Sitt inte så, ligg inte så, rör dig inte, ät, blablabla" i all evighet. Till vilken nytta? Har man gått i fällan då? Åh, jag tänker så att jag blir tokig. På nätterna har man alldeles för mycket tid att tänka. 

 

 

Gud, jag går konstant omkring omkring som en zombie i en apokalyptisk värld. Tanter som har uppnått min aktningsvärda ålder ska uppenbarligen inte jobba natt. Det funkar väl, men det börjar kännas. Min hjärna känns liksom trög och mosig och trasig, antagligen mest för att jag sover så absurt mycket. Till och med när jag inte jobbar fortsätter jag att sova och sova och sova, jag sover ju för tusan bort hela sommaren. Att dygna har jag absolut inga problem med, det är först efteråt det börjar kännas. 

 

Fast man får väl se det från den positiva sidan, mitt illamående under nätterna gör om inte annat ett enormt bidrag till beach 2013! Först fick jag kämpa för att inte gå och småäta och för att försöka bibehålla en normal "dygnsmetabolism" när nattimmarna släpar sig fram, nu mår jag så illa på nätterna att det faller sig ganska naturligt att inte äta. Lika bra det, speciellt med tanke på hur mycket bröd och fika jag har vräkt i mig sedan jag kom till Sthlm. Jag har mina metabola teorier, och till dem hör ganska självklart nattfastan. Fast allra störst bidrag till beach 2013 har jag nog åstadkommit helt själv faktiskt, jag är riktigt stolt över att jag har återupptagit löpningen på riktigt igen. Nu har jag ju tid! Jag strävar efter att få tillbaka min 20-åriga kropp, och jag känner att jag är på god väg. Känns riktigt, riktigt bra. 

 

Sitter just nu på vår uteplats och njuter av en ledig stund; det känns faktiskt som att jag äntligen har insett att man inte måste göra saker och träffa folk konstant hela tiden, så fort man är ledig. Mycket skön insikt. Grannen brummade precis in med sin nya Ferrari, som han köpte igår. Vilken bil. Gatans stora snackis. Känns lite som att jag har hamnat mitt i ett avsnitt av Solsidan. För honom är den där bilen inget annat än ytterligare än leksak, och jag kan tycka att den typen av konsumtionshets är fel. Å andra sidan, vem fan är jag att döma? Jag kommer säkert att göra precis samma sak om ett par år. Jag vill inte att folk dömer mig när jag svassar omkring i min päls, som jag tycker att jag har välgrundade anledningar att bära. Precis samma sak bör väl då gälla för grannen och hans bil. Det är säkert viktigt för honom, på samma sätt som det känns viktigt för mig att få bära päls utan att bli påhoppad. Man gör ju vad man vill med sina egna pengar. Jag borde verkligen sluta vara så dömande. Resten av dagen ska mitt fokus istället ligga på att ta igen resterande avsnitt av Game of Thrones, säsong ett. Jag fastnade också, till slut. Fan vad jag gillar dvärgen. En av mina solklara favoriter hittills. 

 

 

Var iväg en sväng till Grönan igår och kollade på sjukt vackre Jared Leto och hans band. Har aldrig varit något jättefan av musiken, men bara hans apperance gjorde det ju värt besöket. Tror att jag har haft en konstant crush på honom sedan jag såg "My so called life" för första gången, då jag säkert inte var äldre än sju. Jared ser inte ut att ha åldrats en dag sedan dess, trots att serien är inspelad 1994.

Fick dock en lite annan bild av honom efter att jag av ren nyfikenhet googlade upp hans groupie-stories; vilket svin han verkar vara! Är det helt ofrånkomligt att en vacker man, som är både rockstar och skådis, som garanterat skulle kunna peka på vilken liten brud som helst i publiken och få med henne till hotellet; är det helt ofrånkomligt att såna män blir grisar med alldeles för stort ego för sitt eget bästa? Isåfall finns det ju inget hopp för mänskligheten. Vem som helst kan väl lista ut att det dräller av brudar kring honom, men hade aldrig kunnat föreställa mig att han verkar bete sig så inhumant. Fast kanske är jag bara naiv. Alla föds vi som oskyldiga barn med rent samvete, vad är det som händer på vägen som leder till ett sånt äckligt beteende? Det kan inte vara sunt att få allt man pekar på, och jag undrar hur jag själv skulle bete mig om jag var känd och avgudad av alla omkring mig... Så fruktansvärt sorgligt på något sätt, jag blir ledsen bara av att tänka på det. Den där vackra mannen som ser så oskyldig ut! Fy fan... 

 

Helt okej spelning i vilket fall som helst; jag kände mig dock sjukt gammal inklämd bland alla kidsen, med papper i öronen och en konstant stigande irritation över allt knuffande och skuttande och viftande och armbågande. Herregud vad jag börjar bli gammal. Alldeles för gammal för sånt här. Jag som ändå är en ganska rutinerad konsertbesökare. Jag har väl aldrig brytt mig om öronproppar? Jag har väl aldrig brytt mig om ifall någon knuffas? Jag längtade bara efter att få avnjuta konserten på den där balkongen, på säkert avstånd från allt knuffande och armbågande och den höga ljudvolymen, med ett glas öl i handen. Det säkraste ålderstecknet av dem alla!  

 

Säga vad man vill om Jared, avgudar iallfall hans stil. Älskar "rocken", älskar skorna (även om jag tycker att han borde ha bytt ut dem mot ett par coola platåboots vilket jag också först trodde var vad han hade på sig), men tycker att han skulle ha skippat skjortan kring midjan. Stilpolisen har talat. 

 

Nu kommer ett sånt där jättetramsigt inlägg, men jag är så himla glad! Jag har haft en jättebra helg helg, och kan bara inte släppa hur himla roligt livet är ändå. Det var faktiskt riktigt länge sen jag kände mig såhär uppfylld av den känslan. Alldeles för länge sen.

 

Det känns lite som att något hände när jag hittade mammas gamla Knulp-skor i källaren, och insåg att de faktiskt är de ultimata skorna i alla lägen. De är sköna att gå i och eftersom de har lite klack både sträcker jag på mig och blir lite längre, med följden att jag utstrålar något annat än vad jag gör när jag hasar fram i mina Converse. Utstrålar man bra saker händer bra saker. De där skorna är härmed mina officiella turskor - sedan jag började använda dem har liksom allting gått så himla bra. 

 

Har haft en riktigt bra Sthlms-kväll, en riktigt bra Uppsala-kväll och en fin mamma-söndag på söder. Min mamma och jag delar det kanske något udda intresset att gå på lägenhetsvisningar av bostäder vi inte alls är intresserade av att köpa, vilket är ungefär vad vi har gjort idag. Vilka fantastiska hus och lägenheter det finns i den här staden! Jag slutar aldrig att imponeras. Jag älskar att bli inspirerad av alla otroligt fina bostäder och inredningar, för jag tycker verkligen att det är viktigt att ha det vackert omkring sig. Vissa tycker att det låter ytligt, men jag är övertygad om att man mår bättre om man vistas i en fin miljö som man trivs i. Samtidigt kunde vi passa på att turista lite i vår egen stad, eftersom vi båda är värdelösa på söders geografi. Min mamma och jag är precis likadana, så det blev en något rörig tur med upp-och-nedvända kartor genom hela söder (ja, vi kör old-school), som avslutade på fantastiska Urban Delis uteservering vid Nytorget. Ett måste vid en Stockholmsvisit! 

 

En positiv sak med att jobba natt är att man hinner läsa mycket (oftast iallafall). De flesta jag jobbar med verkar tycka att man bara blir trött av att läsa och somnar, men jag lever mig alltid in så mycket i mina böcker att jag snarare vaknar till. Sitter ju faktiskt bra mycket hellre och läser än degar framför värdelös natt-tv. Sedan jag kom till Sthlm har jag hunnit avverka två böcker; "Hornsgatan" av Ernst Brunner och "Den gamle och Havet" av Ernest Hemingway. Insåg nu att de nästan har samma namn, kanske borde fortsätta på det här Ernst-temat. "Sommar med Ernst" nästa?

 

Jag har hamnat i något klassiker-träsk eftersom jag är trött på att aldrig hänga med i bokdiskussionerna i klassen. Nu har jag gjort upp en lång lista över klassiker och böcker som jag tänkte hinna läsa i sommar. Helt sjukt vad mycket bra böcker jag bara har missat. Konstigt egentligen, med tanke på att jag alltid har läst mycket och att varenda rum i hela vårt 3-våningshus (då menar jag verkligen vartenda rum, badrum undantaget) är belamrat med alla möjliga typer av böcker.  

 

"Hornsgatan" är nog faktiskt ingen bok jag skulle rekommendera, den var märklig men är man historieintresserad är den ett kap. Lärde mig nog mer om Stockholms historia (vilket i princip är Sveriges historia) under de 3 nätter det tog mig att läsa den, än vad jag har gjort under en hel skolgång. Om inte annat är jag sjukt imponerad av Brunners till synes helt ändlösa kunskap om... allt. 

 

"Den gamle och havet" fastnade jag desto mer för. Tänkte först att det var en mysig och fin liten bok/novell, men när jag läste efterordet och började fundera över symboliken i berättelsen ändrade jag mig och tycker nu att den är helt fantastisk. Hans sätt att skriva är väldigt speciellt, det kallas tydligen för isbergsprosa/isbergsteknik. För en språknörd som mig är det helt underbart att upptäcka såna här saker, även om det är motsatsen till hur jag själv tycker om att uttrycka mig. Älskar också skildringar av havet, tycker att det är något så skrämmande och samtidigt fascinerande med allt som har med havet att göra. Dessutom har en av mina absoluta favoritrestauranger här i stan samma namn som boken, så det kan ju liksom inte bli annat än bra. I efterordet fanns även en mini-biografi över Hemingway, och jag blev så sjukt imponerad av honom och hans liv att jag nästan känner mig tvungen att läsa resten av hans böcker också. Vilken otroligt fascinerande och komplex man! 

 

 

Oj, det var länge sen jag visade något livstecken här. Mycket har hänt sen sist; jag har tentat och brännbollsyrat, labbat och flyttat, roadtrippat och flyttstädat, cykelflyttat (för första gången i mitt liv) och grillat, jobbat och umgåtts. Puh, har känt mig som en riktig stålkvinna. 

 

Bilderna talar nog rätt bra för sig själva. Bilden nedan är bland annat bakterier från min näsa, ifall någon undrar. Min näsflora är tydligen väldigt rik. 

 

Det här är din startsida på Youtube.

Rekommenderas för dig:

 

2 abdominal cavity, peritoneum
Ingumentary system animations
Acid-base balance
Introduction to the Digestive System part 1

 

OCH

 

How to wrap a Sari

Haha. Snacka om random. 

 

 

När man som minst anar det, ploppar ännu en sida med "läkarhumor" upp och jag.... älskar det!