sternocleidomastoideus.blogg.se

Idag har vi haft ett "döden-seminarium" i skolan, och jag har verkligen börjat fundera och till och med ifrågasätta min egen relation och inställning till döden. I förra veckan hade vi obduktion, och det känns som att majoriteten av de man pratar med verkligen reflekterar över och känner efter i den situationen. Därför blir jag nästan lite arg på mig själv, för så fort jag ser ett lik stänger jag av totalt. Jag känner absolut ingenting; ingenting förutom ett brinnande intresse av att suga i mig ännu mer anatomiska och medicinska kunskaper. 

 

För mig är ett lik inte så mycket annat än ett lik. Jag kan känna en otroligt stor empati för sjuka och levande människor, men så fort döden inträder så är det faktiskt enbart en kropp i mina ögon. Det kanske låter cyniskt och kallt, men det är så jag känner. Jag vill lägga mina känslor på det levande, inte på det döda. Självklart ska döden och döda behandlas med all värdighet och respekt, och jag kan fortfarande känna stor empati för de anhöriga, men just för liket jag har framför mig kan jag bara inte tillåta mig själv att känna något alls.

 

Den enda gången jag har blivit totalt överväldigad var första gången jag var med på en obduktion. Det var när jag pluggade till syrra, och utan någon som helst mental eller praktisk förberedelse helt plötsligt slängdes in i en obduktionssal. En så surrealistisk känsla har jag nog aldrig upplevt i hela mitt liv, varken förr eller senare. Hela min värld bara snurrade. Fast efter det har min hjärna liksom adapterat och trubbats av. 

 

Att jag har den inställlningen till döden kan ibland störa mig, men döden är ju inget enhetligt begrepp. Jag är övertygad om att jag skulle reagera väldigt starkt om jag skulle delta vid obduktion av ett barn, och att jag inte alls resonera på samma sätt om en nära anhörig till mig gick bort. Hur kan man då prata om döden som ett begrepp när den kommer i så många former? Kan man verkligen ha en inställning till döden?

 

Fast att döden är så svår att greppa kanske också är det som gör den så fascinerande i mina ögon. Rent biologiskt är den lätt att förstå. Svårare är det med resten. Jag har alltid haft en dragning till det makabra och har många gånger luftat mina drömmar om att bli rättsläkare, utan att riktigt kunna förklara varför. Nu tror jag att jag äntligen börjar förstå.    

 

 

 

Nu är jag tillbaka efter ett väldigt långt uppehåll, en helt fantastiskt händelserik sommar och en rivstart av termin 4. Nu är det patologi som gäller fram till januari. Just nu håller jag på och tolkar EGKn och EKOn av glatta livet, och gud vad det är kul! EKG-tolkning är något man bör göra systematiskt och metodiskt, vilket verkligen passar mig. När jag sitter med en trave EKGn framför mig känner jag mig som ett barn framför en pysselbok. Det här låter ju verkligen helt absurt, men jag kan komma på mig själv ibland med att känna ett helt hysteriskt lyckorus över ett hyfsat okej tolkat EKG eller när jag faktiskt ser att det är vänster kammare på en EKO-bild. Det är som att lära sig ett helt nytt språk! Jag är fortfarande precis lika tacksam över att jag får plugga det jag gör, och slutar verkligen aldrig att fascineras.

 

Nu ska jag ta och återvända till mina älskade EKGn men först måste jag bara slänga in en rad om hur otroligt "yrkesskadad" jag är; skulle googla på drinken P2 men kunde inte för mitt liv komma på vilken siffra det skulle vara efter P:et. Försökte med både P53 och P21 i olika kombinationer innan jag insåg att det är cellcykelproteiner. Vilken fail.