Tentan är gjord och jag lyckades få med mig både flera fungerande pennor OCH körkort! Om det gick vägen för det är en annan femma. Tentafirandet påbörjades med att jag blev bjuden på ett par mohijtos av några greker, innan jag vågade utföra mitt första isvaksbad någonsin (jag vågade iaf doppa mig till hälften, i campus-dammen) ackompanjerat av det första norrskenet jag någonsin har sett. Jävligt mäktigt, jag tror alla närvarande bara stannade upp mitt i en rörelse när vi fick syn på det. Sedan bastade vi i Skogis-bastun och drack en massa öl, en väldigt fin kväll. Fantastiskt att kunna slå sig ned kring en lägereld i skogen iförd endast bikini, lyssna till ylande hundar, studera rökmolnen som omger alla som kommer ut från bastun och ge sig in i värmen igen när fötterna blir för kalla. Man måste nog nästan ha varit där för att fatta känslan. Det känns som en såndär kväll man kommer att titta tillbaka på med nostalgi när man är färdig med sin utbildning. Underbart. This is Norrland!

 

Nu är jag i mitt älskade Stockholm och har mer än fullt upp med att sova, äta, sova, läsa, ta en fika här och där och göra så lite som möjligt. Det känns ungefär som att jag bor på världens lyxigaste hotell nu när jag får sova i en skön säng i ett tyst rum, blir bjuden på god mat och slipper plugga. Har insett att mina krav för vad som är lyx har sänkts något sedan jag flyttade till Umeå, men livets små glädjeämnen är väl kanske egentligen definitionen på vad som är lyx. Jag känner mig iallfall som en bortskämd drottning, då smoothies och nybakta scones står på frukosbordet när jag vaknar.

 

Apropå absolut ingenting kom min mamma precis in för att få hjälp med att svara på ett sms (nej, så avancerade tekniska uppgifter klarar hon inte av) som enligt henne löd något i stil med "Kram Agneta mindre än 3". Fattade inte alls vad hon menade, tills jag såg att det var ungefär en sån här symbol hon syftade på: <3. Ett hjärta med andra ord.

 

 

 

Ja jösses, höll på att missa att tentan inte alls är klockan 17 utan klockan 16. Får nog lägga till det på min kom-ihåg lista inför tenta: Fungerande penna, körkort, kom i tid. Är så förvirrad just nu att jag inte ens skulle kunna definiera vad skillnaden på hjärta och lunga är. Det råder jag bot på genom att poppa omkring på mina 19,7 kvadrat till tonerna av min nyfunna vän Kristian Anttila:

 

Jag är så glad över att tentapluggandet äntligen börjar lida mot sitt slut. Iallafall för den här gången. När jag tentapluggar försummar jag hela mitt liv. Jag städar inte. Jag tvättar inte. Jag lagar inte mat. Jag tränar inte. Tycker däremot om kvällarna före tentan riktigt mycket; det är som att man på något sätt har gett upp. Som den här kvällen. Den har spenderats på gymmet med Malin och Emelie, väldigt skönt efter mitt tentauppehåll på en vecka. Trodde aldrig att jag skulle bli en sån där människa som får gym-abstinens, men det verkar jag onekligen ha blivit. Har aldrig tidigare varit speciellt intresserad av träning, men nu när jag har bättre koll på muskelgrupper och metabolism tycker jag faktiskt att det är riktigt kul. Och så får man ju fina ben också. Har dessutom hunnit med min traditionella "kvällen-innan-tentan-ritual", det vill säga bäddat rent och fått bort de äckliga lakanen som man har tentapluggssvettats i, gjort en dunderinpackning, lagt en ansiktsmask och rakat bort slutspelsskägget. Det gamla vanliga med andra ord. 

 

Idag har jag slöpluggat bäckenbottenanatomi och reproduktion - att plugga anatomi känns aldrig som att plugga på riktigt, man tittar "bara" på lite bilder och memorerar lite namn och reproduktion är så enkelt. Har fortfarande embryologin kvar att repetera, men det hinner jag imorgon. Vi skriver nämligen inte tentan förrän klockan 17. Embryologi är för övrigt ett hopplöst ämne i mina ögon - saker snurrar sig, veckar sig, vrider sig, differentierar och delar sig på ett sätt som jag tycker är helt omöjligt att förstå sig på. 

 

Imorgon hade jag tänkt att försöka lyckas med den till synes enkla processen att få med mig en fungerande blyertspenna och en giltig legitimation till tentan. Det är bra mycket svårare än vad det verkar; de två senaste tentorna har jag misslyckats med denna procedur.

 

Inför neuron var jag på plats i god tid. Jag slog mig ned vid ett fönster där jag sakta men säkert började rada upp min förtäring; pastasallad, vattenflaska, bananer, choklad, godis, kaffe och drickyoughurt. Folk frågade mig om jag skulle öppna ett café. Jag kände mig väl förberedd och började skriva för glatta livet när jag väl fick tentan - två meningar var vad jag hann med. Sedan dog stiftet i min penna. Jag blev så illa tvungen att fråga den sura tentatanten om en ny penna. Hon tittade argt på mig men efter många om och men fick jag min penna. Jag började återigen att skriva för glatta livet, och hann svara på två frågor innan den pennan också dog. Jag blev helt enkelt tvungen att be den sura tentatanten om en ny penna! Den sura tentatanten såg jättesur ut, men jag fick ändå en ny och fungerande penna. Det misstaget gör jag inte om.

 

Inför gastron kändes det också bra, jag hade haft en bra morgon och laddat upp med bra mat och lagom mycket kaffe. När jag ska gå in i tentasalen inser jag att jag av någon anledning har lagt ur körkortet ur plånboken (det är ju så himla jobbigt att släpa på). Jag blev helt enkelt tvungen att kuta hem för att hämta det, och hann dundra in i tre olika tentasalar innan jag till slut fick komma in i en där det fanns plats, svettig och skakig. Ingen höjdare det heller.   

 

Det är helt enkelt jag i ett nötskal, tentaplugget gör mig nog mer förvirrad än vanligt. I förrgår traskade jag rakt in i en vägg när jag gick och beundrade mina Dr. Martens. Tur att jag iallfall kan skylla på att det var mörkt. 

 

(Utan inbördes rangordning).

 

1. Kaffe.

2. Sötprofessorn som helt plötsligt sticker in huvudet rakt från ingenstans och frågar hur tentapluggandet går.

3. Kaffe.

4. Den norska städaren i BiA och hans anekdoter.

5. Mat.

6. Kaffe.

7. Att få gå hem och sova.

8. Kakor. 

9. De här galningarna: 

 

Undrar just om man har mikroskoperat lite för länge när man börjar se glykosylerat vaginalt epitel i molnen och alla möjliga olika typer av cellkärnor i gruset på vägen hem. Det sjukaste av allt är nog att jag nästan börjar tycka att histologi är kul. Men bara nästan. Bara när jag känner igen något och när jag får ett fint preparat. Helt sjukt egentligen att man kan sitta och ooohha och aaaaha över en binjure med tydlig kortexindelning eller en corpus pineale med hjärngrus. Min personliga favorit måste jag nog ändå säga är en fint infärgad tunga; den har muskler i tre olika riktningar och kan se så himla frän ut om man färgar in den rätt. Även tvärsnitt av foster är himla fina. Skulle göra sig bra som halltavla. Här är en tunga, men de gör sig mycket bättre om man får se hela. 

 

Det är nästintill omöjligt att få tag på kaffe på campus efter kl 16:00 fick jag bittert erfara idag. Efter klockan 16:00 förbannar man att man har glömt sin termos hemma. 

 

Dagens äventyr gick via biologihuset till Mit-huset (stängt), ut och vidare till Amigo-kiosken (stängt), upp till café Blåbäret (stängt), tillbaka till Naturhuset med en desperat tanke om att ge mig på kaffeautomaten i BiA (bortmonterad) och därefter vidare till Lindellhallen (farlig mark, tillhåll för såna där humanister) där jag äntligen fick tag på mitt svarta guld, innan jag kunde ge mig tillbaka till tryggheten bland mikroskop, skelett och tvärsnittade hjärnor i BiA. Min termos kommer jag aldrig mer att glömma hemma. 

 

 

Igår gästades Villan av Kiss. På en rock-sittning finns ju inga andra alternativ än att gå all in, och tycker att vi lyckades riktigt sjukt bra. Vi hade några dubbelgångare där, men måste säga att vi klådde dem med hästlängder (de hade dessutom av någon konstig anledning två Starchild men ingen Catman).

 

Känner att jag har tagit till mig Gene Simmons (a.k.a. The Demon) till mitt hjärta nu, och det var faktiskt väldigt befriande att kunna gå omkring och sträcka ut tungan åt alla hela kvällen. Speciellt med tanke på att de flesta inte ens verkade känna igen mig. Visste ni att Gene har kapat frenulum linguae, det lilla bandet under tungan? Det är tydligen anledningen till att han får ut tungan så långt. Vem hade för övrigt kunna ana att jag var så lik Gene på riktigt? Det var lite av en oanad egenskap, får fundera på hur jag ska kunna utnyttja den på bästa sätt. 

 

Att jag fick spendera en halvtimme i duschen mitt i natten när jag kom hem och att mitt hår nu har antagit en konstig grå nyans och har fått en konstig sträv textur var det helt klart värt. 

 

Jag borde verkligen sluta festa i veckorna. Min gamla kropp klarar inte av det längre. Det har varit en jäkla tung dag det här, ändå lyckades jag ta mig upp i morse och slänga ihop lite chokladbollar till min casegrupp. De räddade min dag; speciellt efter att jag blev grillad av vår söta professor på genomgången av placenta-caset (som för övrigt kan förnamnen på alla studenter, hoppar fortfarande till av ren förvåning varje gång han säger mitt namn). Herregud, min hjärna har inte fungerat idag. Tappade bort namnet på både lipoproteinlipas och syncytiotrofoblast. Pinsamt. Tycker att bland det värsta som finns är att framstå som opåläst framför andra människor. Till råga på allt har jag haft sån mördarträningsvärk i adduktorerna och gluteus-regionen (även känt som rumpan) efter att Emelie och jag körde ett benpass på IKSU igår. Rör mig ungefär som en tant, som under caseredovisningen uppenbarligen även blev dement. Halleluja.   

 

Nu är det mindre än två veckor kvar till vår "stora" tenta, vilket känns helt sjukt.Varje termin hittills har jag haft känslan av att jag knappt hinner komma igång, att jag liksom glider runt i någon sorts bubbla innan det helt plötsligt är dags att demonstrera sina kunskaper. Ambitionsnivån har för min del sjunkit med varje termin. Den här terminen har det varit värre än någonsin, jag lever fortfarande med något sorts post-neurotenta-utmattningssyndrom tror jag. Har fortfarande inte ens hunnit ta mig igenom alla föreläsningarna, vilket känns under all kritik. Två veckor kvar till tenta kanske låter mycket, på läkarlinjen är det dock ingenting. Det är absurda mängder information man måste hinna ta sig igenom och ta till sig, och det är oftast med nöd och näppe jag hinner repetera allt på så kort tid. Den här gången har man ju dessutom den förbaskade histo-tentan som stjäl tid från det "riktiga" tentaplugget. 

 

Det har varit mycket festande den senaste tiden och jag är medveten om att det har stulit mycket av min plugg-energi. Och än är det inte slut, har fortfarande en personalfest att ta mig igenom! Jag vill dock inte att det ska framstå som att jag är en oseriös student som inte tar mina studier på allvar, för det gör jag verkligen. Jag vill lära mig allting och jag vill lära mig det bra, jag är minutiös när jag väl pluggar och går igenom varenda liten detalj (därmed inte sagt att det är något bra sätt att plugga på, bättre är det nog att bilda sig en översiktlig bild av allting). Som färdig läkare måste man helt enkelt kunna sin anatomi, ha koll på sin fysiologi, kanske till och med förstå sin histologi. Det funkar inte att plugga strategiskt för att klara en tenta (det går inte heller eftersom precis vad som helst kan dyka upp på den).

 

Den här terminen har jag helt enkelt inte pluggat så bra som jag borde ha gjort, och jag har bara mig själv att skylla. Jag har insett att jag egentligen är ganska korkad, och att jag måste lägga väldigt mycket tid på mina studier för att lära mig till skillnad från underbarnen (a.k.a. the gunners eller A-människorna) som bara behöver gå på föreläsningarna för att fatta ALLT (OCH ändå tränar varje dag OCH är supermusikaliska OCH engagerade i allt OCH lagar jättegod mat). Nej, jag är inte alls bitter. Kuggar jag tycker jag faktiskt att jag förtjänar det, och får helt enkelt se det som ett bra tillfälle att göra om och göra rätt. Fast det skulle tära något galet på självförtroendet...

 

Nej, nu tänkte jag avsluta det här deprimerande inlägget med lite "rolig" kuriosa om män.

1. Män som jobbar i varma miljöer, exemplevis långtradarchaffisar och kockar, har låg sperm count (vilket i princip innebär att det är lite svårare att skaffa barn). Även långtidsbastare/finnar kan drabbas av detta.
2. Tighta nylonunderkläder på män minskar sperm count. 
3. Höga testosteronnivåer korrelerar med tunnhårighet. 

 

Mina anteckningar är alltid en salig blandning av svenska, engelska och latin. Ibland lite grekiska också. Oftast finns det någon typ av logik i vad saker och ting heter även om det rör sig om helt olika språk, men inte alltid. Ett typexempel på det tycker jag är äggledaren, som jag i mina anteckningar kallar för tre olika saker:

 

Fallopian tube
Tuba uterina
Äggledare

 

Som läkare blir man alltså inte bara expert på människokroppen, man blir även språkexpert! Det hade jag ingen aning om när jag började plugga. 

 

Vad hände där? Traskar iväg ut i köket för att diska en tallrik och min kaffetermos, kommer tillbaka ett par timmar senare efter att ha blivit bjuden på en av de godaste middagarna på länge. Fantastisk indisk kyckling i yoghurtsås, grekiska sallader och österrikiska crepes till efterrrätt. Fan vad gott, ibland har det onekligen sina fördelar att bo i en internationell korridor.

 

Idag har faktiskt varit en riktigt bra dag på många sätt och vis, börjar dock få panik över hur lite plugg jag får gjort. Hela tiden kommer något annat emellan. Det här kommer gå åt skogen. Fast jag är glad ändå, eftermiddagen spenderades i Ersboda där vi rekognoserade lite inför P-festen på Villan på lördag. Den bästa Myrorna som någonsin har existerat ligger där - jag är helt lyrisk över alla fynd jag har gjort på det stället. Förra gången var det en prärievargspäls i jättefint skick som fick följa med mig hem och den här gången en bustier från Topshop med prislappen fortfarande kvar - antagligen helt oanvänd, perfekt storlek och till 1/6 av ursprungspriset på 600 spänn. Det är vad jag kallar kap. 

 

Måste också ta upp en observation som gjorde mig så glad (det krävs inte så himla mycket för att göra mig glad), nämligen en kille med gråa jeans och vinröda Dr. Martens. You heard me, gjorde mig helt överlycklig att se. Så sjukt jäkla snyggt; schyssta gråa jeans i kombination med vinröda och lagom slitna 10-håls doc. Perfektion. Ett av livets stora mysterier för mig är varför inte alla killar använder Dr. Martens, som verkligen passar till allt. Preppy look - Dr. Martens. Rockig look - Dr. Martens. Vanlig look - Dr. Martens. 

 

Jag har iallfall min sommarlook klar för mig. Har aldrig förstått mig på det här med blommiga, skira sommarklänningar som i mina ögon bara blir alldeles för gulliga och flickiga. Har däremot alltid gillat svarta klänningar, och inte så mycket annat. Nu börjar jag dock fatta grejen - blommiga klänningar ska alltid kombineras med Dr. Martens och en schysst skinnjacka. Då går det hem. Nu ska bara hippiehåret sparas ut och några pass på IKSU klaras av, så är jag redo för sommaren! 

 

Det här är ju inte tänkt att bli någon snoppblogg egentligen, även om det kanske inte heller är helt fel, men måste bara ta upp ett fenomen som slog mig nu. Vi kan kalla det för snoppförbannelsen; jag är ganska säker på att jag inte är den enda som har drabbats av den här märkliga förbannelsen. Ungefär såhär funkar det:  

 

Letar efter bild på hjärnans kärlförsörjning - får upp en bild på en snopp.

Letar efter en översiktsbild på GI-kanalen - får upp en bild på en snopp.

Letar efter en bild på underarmsflexorer - får upp en bild på en snopp. 

Letar efter en bild på n. ischiadicus - får upp en bild på en snopp.

 

Under hela anatomikursen, oavsett vad jag har letat efter, har jag alltså fått en gigantisk översiktsbild på en kuk uppfläkt i mitt ansikte oavsett om jag har velat det eller inte. Nu, när jag ska studera manliga genitalia och vill leta upp en riktigt bra kuk-bild (ursäkta ordvalet) så lyckas jag inte hitta en enda. Den omvända snoppförbannelsen har drabbat mig. 

 

 

För er som inte vet vad histologi är, så kan man enkelt säga att det går ut på att identifiera vävnader och känna igen deras mikroskopiska uppbyggnad. Om ungefär 2 veckor har vi tenta i detta ämne som jag inte alls förstår mig på, och därför har vi börjat hardcore-mikroskopera. Det går till ungefär såhär: Tre tjejer sitter och pluggar och slänger ur sig kommentarer som "kan jag få se din penis", "den här penisen är inte mänsklig", "nu har jag tittat på penis i en halvtimme" och "var är min penis?". Vi gick alltså igenom manliga genitalia idag. Av någon mycket märklig anledningen var dock mitt preparat på tvärsnitt av penis borta, trots att jag vet att jag tittade på det senast i måndags. Innebär det att någon har tagit med sig "mitt" tvärsnitt av penis hem? Himla märkligt. 

 

En gång i tiden fick jag för mig att jag ville bli patolog. De planerna släppte jag ungefär så fort jag började stirra in i mitt mikroskop och titta på.. ja, vad är det egentligen jag tittar på? Antagligen något som kan vara en viss typ av cell, men det kan även vara en annan typ av cell. Det skulle även kunna vara lim, det vet man inte riktigt. Större delen av tiden ser jag dock bara mina egna ögonfransar. 

 

Ja, fullt så illa är det kanske inte. Fast inte långt ifrån. Jag skulle möjligtvis kunna identifiera cerebellum och ett öga; ibland tror jag mig se en cell med två kärnor och blir glad eftersom det mest troligt rör sig om levervävnad isåfall. Fast allra troligast är ändå att jag har sett fel, det är antagligen något helt annat. Tur då att man kan skylla på att ögonfransarna är i vägen eller att man har blivit illamående av inzoomningen. 

 

 

Histologi är egentligen ett väldigt fint ämne. Det är en perfekt kombination av estetik och naturvetenskap, och jag kan verkligen förstå varför folk fastnar för det. Det jag däremot har svårt att förstå är varför vi ska kunna identifiera preparat, och dessutom tentas av på det (speciellt då många av preparaten kommer från djur). Självklart är allt som ökar grundförståelsen bra och självklart är det viktigt att förstå alla vävnaders histologiska uppbyggnad. Utan histologi skulle man väl inte kunna förstå sig på en enda sjukdom, men jag förstår ändå inte riktigt grejen med identifieringen. Det kommer ju ändå patologerna sitta och pyssla med.

 

Varenda gång jag sätter mig framför mitt mikroskop börjar jag som på kommando att gäspa och tänka på hur mysigt det skulle vara att få mysa ned sig i ett stort täcke med en kopp te. Jag kan verkligen inte kontrollera det, histologi gör mig så fruktansvärt omotiverad. Jag vill inte ha en såhär taskig inställningen, jag tycker att jag har en positiv inställning till det mesta här i livet men histon... Nej, nu får det vara slut på gnället, positivt tänkande och glada miner från och med idag: 

 

I mer än 3 år, ända sedan första terminen på sjuksköterskelinjen, har jag funderat på det här med syrgas och koldioxidretention. Har aldrig fattat varför, bara att det inte är bra att dra på full syrgas på en dåligt ventilerad patient. Fram tills idag vill säga. Nu fattar jag äntligen! Alltså, jag skulle aldrig kunna förklara det på ett bra sätt men jag förstår. Så himla häftigt. Och läskigt förstås, när det väl händer. 

Har av någon konstig anledning alltid haft himla svårt att skilja på ureter och urethra, men nu kommer jag aldrig att glömma det tack vare denna mnemonic: "Ureter - nära det man eeeter". 

 

Mnemonic är ett uttryck som jag lärde mig förra terminen, och utgörs alltså av såna där knäppa minnesramsor. Jag har insett att ju snuskigare och konstigare de är, desto bättre kommer man ihåg. Kommer ju t.ex. aldrig att glömma vilken muskelgrupp n. obturatorius innerverar; "If you want to rape a girl, cut the obturator nerve!"  (Alltså adduktorgruppen). 

 

För att komma ihåg kranialnerverna finns det ungefär hur många snuskiga ramsor som helst, men jag har fastnat för en väldigt snäll: "Olga optiker och Torbjörn triangelspelare annonserar fantastisk veckotvål, glöm varig acne hy." Den här sitter verkligen i ryggmärgen på mig, rabblar den varenda gång jag ska komma på numret på en kranialnerv. Lite särskrivning där på slutet, men det är smällar man får ta tycker språkfascisten. Och såklart, klassikern "some say marry money, but my brother says big boobs/brains matter more" för att komma ihåg sensorisk/motorisk/both. 

 

Jag vet verkligen inte vars jag försöker komma med det här, alla sätt att lära sig på är bra utom de dåliga antar jag. Nu ska jag hoppa in i duschen och stupa i säng, efter en lååång dag spenderad på MB och ett pass body balance som avslut på dagen. Natti! 

 

 

Förfestar hemma hos en drake.

Röjer loss på dansgolvet tillsammans med en sjöstjärna, en cirkusdirektör, en björn och en tvättbjörn.

Sitter halva kvällen och samtalar med en gris. 

 

Ytterligare en helt vanlig utekväll i Umeå... 

 

Måste verkligen börja använda den här uppfinningen som kallas för kamera, och dokumentera alla helt surrealistiska kvällar.

 

Fast tänker ALDRIG mer säga till mig själv att "jag tar det lugnt ikväll". Lugna kvällar up my ass. Det funkar liksom inte så. 

 

 

 

I veckan bjöd landstinget vår klass på "klassresa" till Sundsvall; fr.o.m. termin 6 (d.v.s. våra kliniska terminer) kommer 30 personer från klassen att utregionaliseras eftersom inte alla får plats på NUS (alltså Norrlands universitetssjukhus). 10 pers. kommer att flippa iväg till Östersunds sjukhus, 10 till Sundsvalls sjukhus och 10 till Sunderbyns sjukhus (typ utanför Luleå). Sedan kommer man alltså att göra resten av utbildningen i den staden, 6 terminer totalt. 

 

Jag har hela tiden varit helt övertygad om att jag vill vara kvar i Umeå. Jag trivs bra i Umeå - det är här jag känner folk, det är här studentlivet finns. Måste dock säga att jag har fått second thoughts efter Sundsvalls-resan, vilket känns himla jobbigt faktiskt.

 

Ska jag byta stad känns Sundsvall som det enda vettiga alternativet; Östersund kan nog klassas som en av världens tråkigaste städer så dit känner jag ingen längtan, och Luleå ligger helt enkelt alldeles för långt norrut. Problemet är att alla andra i klassen också verkar resonera så.

 

Kan inte påstå att Sundsvalls nattliv imponerade så mycket på mig (det enda som var imponerande var alla fina snowboard-killar), däremot lyckades sjukhuset göra ett större intryck. Sjukhuset i sig var nog en av de fulaste byggnaderna jag någonsin har sett och interiören var ganska ofräsch i större delen av sjukhuset. Det kanske låter banalt men ska man spendera varje dag där tycker jag faktiskt att sånt är viktigt att ta hänsyn till. Jag har jobbat inom vården så jag har en del att jämföra med, och vet vilken skillnad lite ljus kan göra.

 

Okej, det här var inte tänkt att bli ett inlägg på det otroligt spännande ämnet sjukhusarkitektur och design, men jag måste bara flika in att deras akutmottagning var helt fantastisk. Kan tänka mig att flytta dit enbart för den; mycket space, stora traumarum och allting centrerat kring något som bara kan liknas vid kommandobryggan i "Star Trek: Voyager". Fantastiskt bra planerat, lite skillnad mot akuten på DS som kan vara en av de sämst planerade avdelningarna som någonsin har byggts och där patienterna alltid staplas upp längs med väggarna. Hur ska man kunna värna om patienternas integritet och värdighet i en sådan miljö?

 

AT-rankningen känns också viktig att titta på, tror att det säger en del om sjukhuset. Har hört att AT-läkarna där tycker att arbetsbördan är hög och på AT-rankningen från 2012 ligger Sundsvalls sjukhus i den nedre halvan, inte så bra med andra ord. Självklart var de bra på att sälja in sjukhuset när vi var där och på att få allting att verka superduperjättebra, men det kan nog vara vettigt att se på det med lite kritiska glasögon också.  

 

 

  

Hej!

Vilken töntig inledning. Hur inleder man egentligen sitt första inlägg? Känns som att det är obligatoriskt med en liten presentation av sig själv, men jag antar att de enda som kan ha något som helst intresse av att läsa här redan känner mig hyfsat bra. Därför utgår jag också från att alla vet att jag heter Kristin, jag gillar katter och pluggar termin 3 på läkarprogrammet på Umeå Uni. Typ så. Jag tycker även om att skära i lungor, och skulle inte ha något emot att bli thoraxkirurg (trots att min mamma skrattar åt mig och säger att det är ett alldeles för tungt yrke för mig).

 

Känner nästan att jag måste föklara det där med thoraxkirurgi. Vet inte riktigt var det kommer ifrån, men jag har bara fått för mig att det är det område jag vill göra ST inom. Alltså, jag vill ju inte stå och slafsa med något hjärta, men lungor och mediastinum käns ju som ett ganska nice område att hålla på med. För tillfället är jag mitt upp i en 45-poängs kurs i anatomi och fysiologi; just nu sitter jag och kämpar med hjärta, lungor och njurar (ligger som vanligt en veckas föreläsningar efter). Har insett att hjärtat är lite för komplicerat för mig (fysik och flöden är inte alls min grej), så någon kardiolog eller hjärtkirurg lär jag aldrig bli. Njurarna är bara jobbiga, men lungorna har jag verkligen fastnat för! De är fina och enkla att förstå sig på. För några veckor sedan fick vi dissikera ett hjärtslag från en gris, det var då jag insåg att lungornas lober liksom inte sitter ihop med varandra som det ser ut på alla bilder, utan att de blåses upp separat (eller hur man nu ska säga). Jag vet att det låter galet nördigt, men för mig var det typ årets insikt. Så himla häftigt.  

 

Anledningen till att jag börjar blogga bara sådär är inte att jag behöver något mer att göra på min obefintliga "fritid", utan helt enkelt att jag är en sån där jobbig person som är mycket bättre på att uttrycka mig skriftligt än muntligt. Jag tycker om att skriva, jag saknar att skriva och den där boken som jag alltid har haft planer på att skriva lär väl aldrig bli klar. Lika bra då att nöja sig med en blogg .

 

Nog om detta, egentligen vill jag väl mest kunna följa min egen utbildning. Jag har kämpat, kämpat som fan faktiskt, för att komma in på läkarlinjen. Det betyder mycket för mig att jag får plugga det jag gör, antagligen mer än vad många kan förstå. Mitt liv kretsar kring mitt plugg, det är vad jag brinner för, och det är antagligen även vad den här bloggen kommer att kretsa kring. Å andra sidan är jag intresserd av i princip allt som finns i hela världen, så lite annat kan jag nog klämma in här. Det visar sig väl.