sternocleidomastoideus.blogg.se

Skidor och skalbaggar

Kategori: Allmänt

Jag vet inte var mitt huvud har varit de senaste dagarna. Nog för att jag vet att mitt habitualtillstånd är lika med lätt förvirrad, men jag tycker ändå att det har varit värre än vanligt den senaste veckan. Min första skidsemester någonsin var total katastrof, och jag skulle antagligen kunna skriva en hel bok enbart om hur jag tappade bort en stav och lämnade tillbaka tre stycken till skiduthyrningen, eller om hur jag råkade stjäla ett par skidor och lämnade tillbaka två par. Det sjukaste är att jag "åkte omkring" (aka plogade mig som bara den nedför de gröna backarna) på ett par stulna skidor en hel dag utan att ens reagera på att de såg annorlunda ut eller inte satt helt perfekt. Snubbens min när jag slängde upp skidorna på disken i skiduthyrningen och han stammade fram att "det här är inte våra skidor" och "det här har nog aldrig hänt förut" medan jag kontrade med att "jag tycker att alla skidor ser likadana ut" är helt obeskrivlig. Jag visste inte om jag skulle skratta eller gråta. Jag valde att skratta. Jag skrattar fortfarande varje gång jag tänker på hans minst sagt frågande min. 
 
Resten av veckan har fortsatt i samma förvirrade tillstånd. Varenda jävla dag den här veckan har jag lyckats spilla te/kaffe på mina nya, fräscha, ljusa vårjeans. Jag har satt på mig min ryggsäck upp-och-ned flera gånger, så att innehållet har trillat ut. Jag har varit ungefär 2 mm från att råka sticka in en kniv rätt in i min stackars korridorgrannes rumpa. Jag har dragit på vad jag har utgått ifrån har varit lypsyl på läpparna, och insett att det i själva verket är svart läppstift (ja, jag har av outgrundliga anledningar svart läppstift i min ryggsäck). Jag har suttit under denna fredagseftermiddags föreläsningar och antecknat på helt fel slides (jag tyckte att de såg likadana ut, men det var de inte). Måste dock säga att det sistnämnda mest berodde på att jag blev något ofokuserad då min käre vän ställde frågan som vi alla har funderat på: "vad är det för syfte med att skalbaggar bajsar?" och för att resten av föreläsningen mest handlade om hur man drar ut 8 meter långa bandmaskar ur rumpan och parasiter som äter upp ansikten. (Om någon undrar över svaret på bajsfrågan så svarade ST-läkaren att det är för att skalbaggarna tycker om det). 
 
Nu är jag lite smålullig, efter att ha slagit till på en hamburgertallrik + öl för 99 spänn. Det finns så många fördelar med att bo i en studentstad, insåg jag precis. Fast att gå och försöka införskaffa ett födelsedagskort till sin pappa när man är salongis är ungefär lika klokt som att gå och handla mat när man är vrålhungrig. Fick för mig att det var en jätterolig idé att köpa ett kort med en gris på, med texten "glamourgirl". Herregud. Dessa fredagseftermiddagar alltså. 
 
 
Jag och mina stulna skidor!
 
 
 
Lapporten.
 
 

PU

Kategori: Allmänt

Längs med hela läkarlinjen här i Umeå löper en kurs som heter PU. Det står för professionell utveckling men skulle lika gärna kunna stå för personlig utveckling. För det känns ju faktiskt som att de två går hand i hand. Jag tycker att den här kursen under tidigare terminer inte har gett mig något alls; vi har typ intervjuat patienter, flängt med en läkare under en dag, lyssnat till rabiata radikalfeminister, suttit och slängt ur oss slitna självklarheter på gruppträffarna och skrivit inlämningsuppgifter där klyschorna bara har staplats på varandra. Inte så givande i mina ögon. Det som har varit kul har ju varit den kliniska kontakten, men för mig som mer eller mindre är uppvuxen på Stockholms olika sjukhus (dit min mamma alltid tog med mig som barn, där jag uttråkad och febrig fick flänga mellan röntgenronder och olika undersökningsrum) och som har jobbat inom sjukvården i flera år har inte det heller varit superexcalterande. Jag har helt enkelt varit ganska kritisk gentemot PU, ända fram tills idag.
 
Idag hade vi en otroligt bra föreläsning med ganska mycket interaktiva moment, på temat kommunikation, makt, konflikthantering och blablabla allt det där. Jag brukar ha sjukt svårt att fokusera på vad föreläsare säger, men idag satt jag verkligen som klistrad. Det var så jäkla bra, och hon (föreläsaren) lyckades väcka många tankar hos mig och närma sig ömma punkter som jag själv knappt vågar beröra. Hon fick mig verkligen att inse hur viktigt det är att man har god självkännedom och jobbar med sig själv och sitt eget bagage, för att kunna bemöta andra personer (som patienter) på ett bra sätt. Som hon sa, så möter man alltid bara sig själv, och sina egna föreställningar. Man för över sig själv på andra. 
 
Det känns som att den här utbildningen verkligen medför bra förutsättningar för att jobba med sig själv, och jag börjar inse vilken lång väg jag har att vandra. Jag känner ju inte mig själv. Jag har börjat tänka på ett helt annat sätt kring mig själv sedan jag flyttade till Umeå, kanske dels beroende på utbildningen men även till stor del beroende på alla dessa samtal med resonerande och tänkande människor. Folk här har har lett mig på rätt tankespår, och fått mig att komma ett steg närmare insikt kring vad som har format mig och den jag är. Termin 5 kommer vi att ha psykologsamtal och jag ser fram emot det så himla mycket. Eller ja, det är ju klart att det är sjukt läskigt att konfrontera och rannsaka sig själv, men jag vet att jag behöver det. Jag tror att alla behöver det; alla människor borde gå i terapi någon gång i sitt liv bara för att det är så himla nyttigt. Jag vet redan nu tusen saker som jag vill ta upp. Det kanske låter knäppt att se fram emot en sån grej, men det kanske är det här som är definitionen på att bli vuxen? Självkännedom. 

Det går ganska bra nu

Kategori: Allmänt

Den här kursen innefattar (till min stora förtret) väldigt mycket labbar, och idag kom vi igång med dem. Eller kom igång och kom igång, vi gjorde typ ett utstryk av bakterier på agar. Inte superavancerat direkt, men jag kan ändå inte hjälpa att mina tankar bara flyger iväg till den gången på gymnasiet då min hand råkade börja brinna i labbsalen. Japp. Ungefär så praktisk är jag. Bäst att jag håller mig borta från brännarna. 
 
För att kunna labba var vi även tvungna att hämta ut en läkarrock. Låter säkert supertöntigt men i min värld är det ganska stort att kunna gå till någon av automaterna i kulverten, knappa in sitt personnummer och få ut en läkarrock. EN LÄKARROCK!!! En riktig läkarrock. Jag har verkligen hakat upp mig men det är i princip den ultimata symbolen för mitt livsmål, så kan inte hjälpa att jag tycker att det känns lite coolt iallafall.  
 
Fick för övrigt precis reda på att jag klarade sista osof-tentan. Tycker att det känns rätt dumt att hålla på och trycka upp sånt i ansiktet på folk, men jag är så sjukt lättad. Jag har ingen tilltro till mig själv alls, någonsin, och utgår alltid från att jag har kuggat. Jag tycker att det är imponerande med folk som kan gå ut från tentasalen, sträcka på ryggen och självsäkert säga att det gick bra. Själv sjunker jag alltid ihop som en hösäck och säger att det har gått skitdåligt. Med tanke på att jag kuggade histon så har mitt självförtroende varit kört i botten, så under tre jobbiga veckor har jag nu gått omkring och varit övertygad om att det har gått åt helvete. Det känns ju bra att kunna motbevisa sig själv. Ett till misslyckande skulle nog ha varit mer än vad jag skulle kunna hantera. Jag är inte van vid att misslyckas. Därför kanske det ändå var bra för mig att kugga histon; man måste ju kunna hantera motgångar också. Nu gäller det bara att ta tag i den förbannade, helvetes, satans mikroskoperingen också. Igen. 
 
En annan bra grej är att jag ska flytta från den här jobbiga och lyhörda korridoren. Den har flippat ur totalt. Den indiska läkaren som bodde här flyttade tillbaka till Indien och in kom en ny stjärna, en spansk professor på 40+. Han röker på rummet och har alltid dörren mot korridoren vidöppen, så all rök kommer ut i korridoren. Öppnar jag dörren kommer röken in till mig, eftersom jag bor mittemot. Den spanska och grekiska tjejen verkar ha öppnat ett gemensamt kollektiv, tillsammans med alla sina kompisar. Det är tusen människor här hela tiden som skrattar och skriker och ockuperar köket. Jag måste helt enkelt härifrån. Från och med sommaren och under hela nästa termin kommer jag att bo i en jättefin lägenhet i Berghem, Umeås bästa område i mina ögon. Bara i andra hand, men det får duga så länge. Jag får liksom inte fastna här. Ska dit och skriva kontrakt ikväll, känns så himla kul. 
 
 
 
I ett av de här husen kommer jag att bo!
 
 

Attack och försvar

Kategori: Allmänt

Nu har vi påbörjat en ny kurs som heter Attack och Försvar. Det låter mest som en kurs i självförsvar, men är egentligen mest mikrobiologi och immunologi. Från och med den här kursen och resten av utbildningen kommer vi bara att ha undervisning på sjukhuset; lite tråkigt att "universitetslivet" är slut för vår del men det är ju faktiskt på sjukhuset vi hör hemma. Universitet ligger ju dessutom mer eller mindre vägg i vägg med sjukhuset.
 
Just nu är vi mest på immunologen där föreläsningssalarna med bästa nördfantasi är döpta till "major groove" och "minor groove" efter dubbelhelixeni DNA-molekylen. Jag tycker hur som helst om de salarna eftersom de har dörrar längst bak, vilket också innebär att man kan smyga in hyfsat diskret när man kommer för sent (vilket jag gör till ungefär 90% av föreläsningarna). 
 
Kan dock inte låta bli att störa mig på att ALLA hand-outs är skrivna i Comic sans. Inte okej. Johan har på något sätt fört över sin avsky gentemot Comic sans på mig, och nu klarar jag inte heller av den. Nu går det ju liksom inte att ta den här kursen på allvar. Hur tänkte de där egentligen? Det här är inget barnkalas! Man borde helt klart införa diktatur på typsnittsfronten, och förbjuda alla typsnitt förutom Times new roman.
 
 
Vi får tydligen inte munpipettera. Attans. 
 

Lite bilder

Kategori: Allmänt


Jag är inte så himla aktiv när det kommer till fotografering, men några bilder fick jag iallafall till. Tagna i Karlskoga och Stockholm. 
 
 
 
 
 
 
 
Ungefär såhär bra är min mobilkamera. Enough said. 

Hippie

Kategori: Allmänt

Igår var jag hemma hos D, och träffade han helt underbara ”roomie” för första gången sedan jag flyttade till Umeå. Jag älskar människor och jag älskar människoöden, och vissa människor lyckas helt enkelt göra ett starkare intryck på en än andra. Denna roomie är helt klart en sådan person. Han är en otroligt flummig hippiefarbror, som alltid traskar omkring halvnaken i lägenheten med håret i en hästsvans. Han har för vana att duscha och bada med öppen badrumsdörr, och otaliga är gångerna jag har råkat se lite mer av honom än vad jag egentligen hade velat. Back in the days brukade vi diskutera allt mellan himmel och jord, varpå han alltid bjöd mig på hemgjort vin.

Igår sken han upp som en sol när han såg mig, och gav mig en lång kram innan vi föll in i en långdragen diskussion om läkarkåren och privatiseringarna. Denna man är av åsikten att alla läkare i hela Sverige drivs av ett privat vinstintresse och skiter totalt i sina patienters hälsa. Han är helt emot alla typer av privatiseringar och tycker att Sveriges sjukvård är på väg att klappa ihop totalt. Jag tycker precis tvärtemot honom på alla punkter, men det är svårt att diskutera med någon som redan har bestämt sig för att saker och ting är på ett visst sätt. Lägger man fram konkret fakta på att Sveriges sjukvård är topprankad sett till resten av världen säger han bara att det är skitsnack.

När en person beter sig på ett sätt som jag anser vara konstigt eller tycker en viss sak, försöker jag alltid förstå vad det är som ligger bakom beteendet eller åsikten i fråga. Även om man inte alltid är medveten om det själv så kan ju självklart händelser, människor och saker i vår omgivning påverka hur vi agerar. Jag vill aldrig döma ut en person utan att först ha försökt sätta mig in i dennes tankegångar. I fallet med min favorit-hippie har jag fått intrycket av att han tyvärr har haft väldigt dåliga erfarenheter av sjukvården, och grundar sina åsikter på det. Säkerligen ingen lätt patient att ha och göra med, men ändå.

Att alla läkare skulle gå från att vara naiva hjälteaspiranter till att bli kalla cyniker som bara vill tjäna pengar som han verkar tro stämmer självklart inte. Jag behöver bara titta på min egen mamma för att påminnas om det; jag tror faktiskt att en solklar majoritet av läkarna snarare är lite för engagerade i sina patienter än tvärtom. Vill man tjäna bra pengar snabbt så ska man ju såklart inte plugga till läkare heller, då är det väl vettigare att satsa på någon typ av ingenjörsutbildning och sedan ge sig in i någon typ av riskkapitalverksamhet. Men vad vet jag, det där är inte mitt område.

Jag kan också förstå problematiken i en ökad privatisering av sjukvården; det är såklart inte vettigt att sjukvården ska drivas av ett vinstintresse och att patienter ska bli kunder. Jag måste dock säga att jag inte heller är helt emot privatisering av sjukvården. Jag tycker inte att all sjukvård ska drivas privat, men att det finns privata alternativ tycker jag ändå är bra. Väljer man som patient att själv söka sig till en privat sjukvårdsinrättning kan jag faktiskt inte förstå problemet, så länge det finns likvärdiga inrättningar som inte är privata. Ett av de absolut bästa sjukhusen jag någonsin har gjort praktik på var St. Göran, som drivs av företaget Capio. Patienter vallfärdade ju dit från alla delar av Sverige och de allra flesta jag pratade med var också nöjda, vilket jag tycker säger väldigt mycket. Att läkarna på något sätt skulle ”hitta på” egna diagnoser för att kunna mjölka ut mer pengar ur patienterna och samtidigt försöka få bort dem så fort som möjligt för att kunna få plats för fler patienter är bara bullshit. Man kan ju lätt tro det om man inte har någon inblick alls i vården, men det funkar faktiskt inte så. Som enskild läkare tjänar man absolut ingenting på det, och som sagt så är de allra flesta personer som jobbar inom vården vettiga personer som vill sina patienters bästa.  

Ja, ungefär såhär gick mina resonemang igår. Favorit-hippien var dock helt övertygad om att jag kommer att bli en fantastisk läkare, vilket känns som en fin komplimang från någon som totalt verkar ha tappat förtroendet för svensk sjukvård. Jag är inte lika övertygad, men kan bara göra mitt bästa för att försöka leva upp till de förväntningarna och hoppas att han har rätt.

Storstan

Kategori: Allmänt

Stockholm är verkligen som en parodi på sig själv ibland. Jag tycker om den här staden väldigt mycket, men jag tvivlar på att jag någonsin kommer att vilja flytta tillbaka hit. Igår lyckades jag av en ren slump få ett bord i solen på en uteservering på Sveavägen när vi traskade förbi; de där platserna behöver man annars slåss för med både näbbar och klor och har man väl fått tag på en så är det mer eller mindre dödsstraff på att lämna den. Jag kunde inte låta bli att reflektera över mäniskorna som satt där och skratta för mig själv - fräscha människor med Ray-bans på och latten i ett stadigt grepp. Det är helt absurt på något sätt hur ytlig den här staden är och hur mycket pengar stockholmarna lägger på kaffe och "fräscha" sallader som säljs till enorma överpriser. Så är iallafall citylivet, och det var ju precis så jag själv levde en gång i tiden. Jag tänkte inte så mycket på det när jag bodde här, på något sätt krävdes det en flytt för att öppna ögonen på mig. Det är för övrigt väldigt synd att så många stockholmare är rädda för att flytta till en annan stad; jag tycker att det ger perspektiv på saker och ting och gör att man uppskattar de bra sakerna med Stockholm när man väl kommer hit.
 
För det finns väldigt mycket bra saker med Stockholm; det jag saknar mest är helt klart möjligheterna till spontanitet. Jag saknar mitt älskade Vasa. Att äta ute. Att promenera längs med Norr Mälarstrand. Att hänga på söder/parkhänga soliga sommareftermiddagar. Att Lidla med Freddie. Alla dessa nätter jag som har traskat uppför Hornsgatan eller suttit och diskuterat livet med en total främling på tunnelbanan. Alla dessa nätter som jag har promenerat genom ett sinnessjukt vackert Stockholm som nattetid strålar som en stjärna. Alla dessa möten, alla dessa människor. Ja, det är lätt att bli övernostalgisk i efterhand. Jag vet att Stockholm inte försvinner, men det känns inte som att Stockholm tillhör mig längre. Även om jag spenderar stora delar av somrarna här så blir det inte riktigt samma sak när jag inte bor här och dessutom är förpassad till en jäkla förort (kalla mig snobb men ska jag kan inte riktigt stå ut med något annat än att bo innanför tullarna).
 
Jag börjar dock förstå varför norrlänningarna kallar Stockholm för Fjollträsk. Nu ser jag någon typ av fars som utspelas överallt varenda gång jag kommer hit, och det är skrattretande. Det gäller helt enkelt att hitta de där äkta människorna, och sedan hålla sig till dem. Då är ju Stockholm världens bästa stad!