PU
Kategori: Allmänt
Längs med hela läkarlinjen här i Umeå löper en kurs som heter PU. Det står för professionell utveckling men skulle lika gärna kunna stå för personlig utveckling. För det känns ju faktiskt som att de två går hand i hand. Jag tycker att den här kursen under tidigare terminer inte har gett mig något alls; vi har typ intervjuat patienter, flängt med en läkare under en dag, lyssnat till rabiata radikalfeminister, suttit och slängt ur oss slitna självklarheter på gruppträffarna och skrivit inlämningsuppgifter där klyschorna bara har staplats på varandra. Inte så givande i mina ögon. Det som har varit kul har ju varit den kliniska kontakten, men för mig som mer eller mindre är uppvuxen på Stockholms olika sjukhus (dit min mamma alltid tog med mig som barn, där jag uttråkad och febrig fick flänga mellan röntgenronder och olika undersökningsrum) och som har jobbat inom sjukvården i flera år har inte det heller varit superexcalterande. Jag har helt enkelt varit ganska kritisk gentemot PU, ända fram tills idag.
Idag hade vi en otroligt bra föreläsning med ganska mycket interaktiva moment, på temat kommunikation, makt, konflikthantering och blablabla allt det där. Jag brukar ha sjukt svårt att fokusera på vad föreläsare säger, men idag satt jag verkligen som klistrad. Det var så jäkla bra, och hon (föreläsaren) lyckades väcka många tankar hos mig och närma sig ömma punkter som jag själv knappt vågar beröra. Hon fick mig verkligen att inse hur viktigt det är att man har god självkännedom och jobbar med sig själv och sitt eget bagage, för att kunna bemöta andra personer (som patienter) på ett bra sätt. Som hon sa, så möter man alltid bara sig själv, och sina egna föreställningar. Man för över sig själv på andra.
Det känns som att den här utbildningen verkligen medför bra förutsättningar för att jobba med sig själv, och jag börjar inse vilken lång väg jag har att vandra. Jag känner ju inte mig själv. Jag har börjat tänka på ett helt annat sätt kring mig själv sedan jag flyttade till Umeå, kanske dels beroende på utbildningen men även till stor del beroende på alla dessa samtal med resonerande och tänkande människor. Folk här har har lett mig på rätt tankespår, och fått mig att komma ett steg närmare insikt kring vad som har format mig och den jag är. Termin 5 kommer vi att ha psykologsamtal och jag ser fram emot det så himla mycket. Eller ja, det är ju klart att det är sjukt läskigt att konfrontera och rannsaka sig själv, men jag vet att jag behöver det. Jag tror att alla behöver det; alla människor borde gå i terapi någon gång i sitt liv bara för att det är så himla nyttigt. Jag vet redan nu tusen saker som jag vill ta upp. Det kanske låter knäppt att se fram emot en sån grej, men det kanske är det här som är definitionen på att bli vuxen? Självkännedom.
