Psykopatologi
Kategori: Allmänt
Första gången som jag någonsin satte min fot på en psykiatrisk avdelning var när jag som sjuksköterskestudent gjorde praktik på en rättspsykiatrisk avdelning. När jag kom hem efter min första dag så kunde jag inte sluta gråta. Kalla mig blödig eller human, jag vet inte vilket som stämmer in bäst. Jag hade aldrig tidigare blivit så berörd av några för mig fram till dess helt okända människors livsöden, som i mina naiva ögon då bara visade hur vårdslöst livet kan behandla vissa människor och hur vårdslöst de kan behandla sig själva. Därför fortsatte jag att gråta. Jag tänker fortfarande på mina patienter där ibland, och önskar innerligt av hela mitt hjärta att de är pä väg åt rätt håll. Precis därför valde jag att börja jobba inom psykiatrin!
Inatt jobbade jag på en för mig helt ny avdelning. Jättetrevligt, men när sjuksköterskan skulle dra igenom alla patienter lite snabbt för mig kände jag nästan att jag ville stanna tiden och skrika åt honom att sluta. Hur mycket misär och elände kan man orka ta in på fem minuter? Många patienter har man sett komma och gå; otaliga är gångerna jag har häpnat över nya tokigheter, fått förolämpningar slängda i ansiktet, blivit föremål för en enorm tacksamhet, känt smockan hänga i luften, kliat mig i huvudet och funderat över vad tusan jag håller på med. Ändå har jag inte känt minsta tillstymmelse till avtrubbning, och tvivlar på att jag någonsin kommer att göra det. Det finns många som säger att man blir avtrubbad av att jobba inom psykiatrin, men det är helt fel. Avtrubbad blir den som tillåter sig själv att bli det. Jag tillåter mig själv att lida med mina patienter och ibland till och med gråta en skvätt, utan för den sakens skull gå omkring och må dåligt och konstant fundera över mina patienters livsöden. Det tycker jag är en bra balans.
Det här tror jag kan vara en av anledningarna till att psykiatrin har så dåligt rykte, i kombination med den hopplöshetskänsla som uppstår efter att otaliga vårdtimmar har lagts på en patient utan någon tydlig förbättring. Den där hopplöshetskänslan är det som plågar mig mest, och också anledningen till att jag har svårt att tänka mig en framtid inom psykiatrin. Fast det som jag tycker känns allra mest hopplöst är den hopplösa attityd som råder bland en stor andel av personalen (gäller absolut inte alla). Inom psykiatrin råder en tendens att kategorisera alla patienter utefter deras sjukdomar; "de hopplösa borderline-brudarna, anorektikerna, schizarna, kronikerna, missbrukarna" och så vidare. Självklart har grupper med samma diagnos liknande symptom, men genom att fösa in alla patienter med samma sjukdom i den där heterogena fållan så fråntas de också sin individualitet. Helt plötsligt blir varje diagnos något som ska bemötas med en viss attityd och på ett speciellt sätt, istället för att utgå från individens behov och förutsättningar. Det här tycker jag är en otroligt sorglig utveckling.
Ofta funderar jag på om jag själv har fallit i den där fällan. Jag är livrädd för att hamna där. Ofta funderar jag på om det jag gör verkligen gynnar patienten. De anorektiska patienterna har alltid berört mig så starkt, varför kan jag inte riktigt förklara. Om man till exempel har en anorektisk patient (syftar såklart inte på någon specifik patient), som oundvikligen kommer att dö inom en snar framtid, vad är det då för mening med att komma med förmaningar och frånta patienten dess sista värdighet? "Sitt inte så, ligg inte så, rör dig inte, ät, blablabla" i all evighet. Till vilken nytta? Har man gått i fällan då? Åh, jag tänker så att jag blir tokig. På nätterna har man alldeles för mycket tid att tänka.
