Storstan
Kategori: Allmänt
Stockholm är verkligen som en parodi på sig själv ibland. Jag tycker om den här staden väldigt mycket, men jag tvivlar på att jag någonsin kommer att vilja flytta tillbaka hit. Igår lyckades jag av en ren slump få ett bord i solen på en uteservering på Sveavägen när vi traskade förbi; de där platserna behöver man annars slåss för med både näbbar och klor och har man väl fått tag på en så är det mer eller mindre dödsstraff på att lämna den. Jag kunde inte låta bli att reflektera över mäniskorna som satt där och skratta för mig själv - fräscha människor med Ray-bans på och latten i ett stadigt grepp. Det är helt absurt på något sätt hur ytlig den här staden är och hur mycket pengar stockholmarna lägger på kaffe och "fräscha" sallader som säljs till enorma överpriser. Så är iallafall citylivet, och det var ju precis så jag själv levde en gång i tiden. Jag tänkte inte så mycket på det när jag bodde här, på något sätt krävdes det en flytt för att öppna ögonen på mig. Det är för övrigt väldigt synd att så många stockholmare är rädda för att flytta till en annan stad; jag tycker att det ger perspektiv på saker och ting och gör att man uppskattar de bra sakerna med Stockholm när man väl kommer hit.
För det finns väldigt mycket bra saker med Stockholm; det jag saknar mest är helt klart möjligheterna till spontanitet. Jag saknar mitt älskade Vasa. Att äta ute. Att promenera längs med Norr Mälarstrand. Att hänga på söder/parkhänga soliga sommareftermiddagar. Att Lidla med Freddie. Alla dessa nätter jag som har traskat uppför Hornsgatan eller suttit och diskuterat livet med en total främling på tunnelbanan. Alla dessa nätter som jag har promenerat genom ett sinnessjukt vackert Stockholm som nattetid strålar som en stjärna. Alla dessa möten, alla dessa människor. Ja, det är lätt att bli övernostalgisk i efterhand. Jag vet att Stockholm inte försvinner, men det känns inte som att Stockholm tillhör mig längre. Även om jag spenderar stora delar av somrarna här så blir det inte riktigt samma sak när jag inte bor här och dessutom är förpassad till en jäkla förort (kalla mig snobb men ska jag kan inte riktigt stå ut med något annat än att bo innanför tullarna).
Jag börjar dock förstå varför norrlänningarna kallar Stockholm för Fjollträsk. Nu ser jag någon typ av fars som utspelas överallt varenda gång jag kommer hit, och det är skrattretande. Det gäller helt enkelt att hitta de där äkta människorna, och sedan hålla sig till dem. Då är ju Stockholm världens bästa stad!
